R.I.P.
Imorse vaknade jag strax innan nio, och klockan nio ringde telefonen. Lät mamma svara som vanligt. Jag kände på mig att någonting inte stod rätt till på mammas tonfall, och jag kände på mig att någon hade dött.
Vid halv tio tiden kom mamma in i rummet och "väckte" mig, hon trodde att jag sov, och säger "jag har dåliga nyheter". Då hade jag redan gråtit en stund, men tårarna hade hunnit torka bort så hon såg inte.
"Farfar dog klockan 6 nu på morgonen"
Kan man någonsin vara förberedd på sådant?
Jag stoppade ner huvudet under täcket och grät.
Mamma gick ut ur rummet.
Hela dagen idag har jag möblerat om i mitt rum, själv. Det tog fem timmar. När jag var färdig med allt, tände jag ljus och lade mig i sängen igen. Snart kände jag hur tårarna strömmade ner för mina kinder.
Min farfar skulle ha fyllt 79år i Mars. Han var min hjälte, även om jag inte kände honom så väl som jag önskar att jag hade gjort. Nu hoppas jag bara att han har det bra bland änglarna, och slipper ha ont.
Jag minns att det sista jag sa till honom var "vi ses", och det gör vi farfar, en dag.
Vila i Frid.
finner inga ord...
:(
