Min Värld Gungar, Innan Jag Hoppar.

Sitter i skolan, på en lektion som precis håller på att börja. Det är allt annat än tyst i klassrummet och läraren verkar börja bli irriterad. "Nu får det vara nog" säger hon till sist och klassen tystnar av häpnad, för inte hade vi någonsin tidigare hört henne ryta till så högt, och inte kunde väl hon få sådan styrka i sin röst? Nej vi vill ju inte tro det, att andra klarar av och gör vissa saker som är helt mänskliga, för visst kan alla höja rösten när väl ens egen gräns överskridits. Samma sak gäller känslan av sorg. Det är naturligt att vara ledsen, och visa känslor bara man är det någon annanstans och när ingen annan ser.

Jag hajar till, möter lärarens blick och lyssnar med ett halvt öra på vad hon säger. Det finns så mycket annat att tänka på idag, det händer saker hela tiden, bra saker, men även dåliga. Våra nätverk med vänner, bekanta, "hej-kamrater", närstående och familj utvidgas från generation till generation. Och ändå känner man sig ensam när man går runt i en miljonstad som Stockholm, varför?

Det hjälper ganska mycket med ett "hej, hur mår du?" om personen verkligen bryr sig. För oftast har människan som ställt frågan i förbigående redan hunnit gå tjugo meter innan man ens hunnit svara, och då kan man nästan bara ropa ett "bra... det är bra" för vad skulle det spela för någon roll om man sa hur det egentligen är? Skulle personen då vända om, springa tillbaka, ge en kram, trösta och fråga om en fika, så man fick berätta orsaken till varför man mår som man gör?

Och när läraren efter genomgången kommer fram för att se hur det går med mina ekvationer, känner jag hennes varma andedräkt när hon frågar hur det är med mig, för idag är jag ju inte glad som jag brukar. När jag säger att det är okej, påpekar hon att det inte ser ut som det. Hon frågar om jag är trött. "ja, jag är trött" svarar jag, för det är jag också. Men helst vill jag våga säga att "nej, jag är inte trött, jag är bara så förbannat ledsen", utan att vara rädd för att behöva förklara. För man ska ju alltid ha en orsak, men idag har jag ingen.